welcome to my life

Jag vet inte riktigt varför egentligen, men tårar rinner nerför mina kinder.
Antagligen blev illusionen av närhet för mycket för en förvirrad själ som jag nu för tiden är.
Jag vill känna närhet på riktigt.
Jag är rädd för att ge för mycket av mig själv och bli ledsen. Igen.
Jag vill känna förälskelse, glädje och lycka.
Jag vill känna kärleken. Den vackra kärleken.
Den där kärleken som får det att glittra och brännas.

Jag är rädd att jag ska känna kärlek till han den där som alltid får mig att skratta.
Men att han inte ska känna kärkek tillbaka.
Därför får jag inte känna kärlek till honom. Inte nu i alla fall. För nu kan han den där som alltid får mig att skratta inte känna kärlek tillbaka. Jag vet det och jag vet varför och det är bra.

Kan jag trycka detta på paus en stund, för att ta upp det vid ett senare tillfälle igen?


Tårarna beror också på förvirrade själens ovisshet om framtiden och dessutom på förvirrade själens nuvarande livssituation. Det sista förvirrade själen behöver just nu är att känna sig ensam, oälskad och dålig.
Ytterligare en orsak till tårarna är det destruktiva beteendet som har förvirrade själen i sin makt just nu.

Förvirrade själen behöver en förändring.
En förbättring och en nystart.
Tills detta sker måste förvirrade själen hitta ett sätt, som inte är destruktivt, att hålla sig över ytan.

Att hålla sig över ytan, tills det vänder.


Later.