welcome to my life

Jag är sjuk. Har haft helt sjukt ont i huvudet sen i måndags, konstant. Det går inte över och värktabletter hjälper inte. Blir galen.. Funderar på vad det kan bero på? Dricker för lite, äter för lite, äter för ovarierat, äter för oenergirikt, sover för lite, är ute för lite, tränar för lite....? Ja, faktorerna kan vara många.

I morgon ska jag ta en låååååång promenad och hoppas att den friska luften hjälper min hjärna!


Jag är så förbannat trött på vissa saker. Jag måste göra något vettigt känner jag. Jag är så himla trött på att sitta i den här lägenheten. Jag är sjukt trött på att vara utanför, att inte ha några kompisar, att ALDRIG vara någons förstaval!
Undrar hur det kunde bli såhär egentligen?
Jag är otroligt trött på att tappa kontakten med folk som betyder sjukt mycket för mig!
Jag är förbannad på att panikångesten fortfarande har makten över mig i vissa lägen. Visst jag har kommit långt om man tänker tillbaka, men vad fan. Jag VILL våga göra vanliga saker så som att åka buss och gå ut och shejka med mina vänner! Hur jävla svårt är det?! Och nej, det är inte BARA att göra det för mig. Hur sjukt det än låter.

Jag är otroligt trött på att inte veta vad som händer i sommar. Kommer jag få något jobb? Och vad händer om jag inte får det???? Då får jag INGA pengar över huvudtaget. Jag är så sjukt trött på stressen över att hitta ett sommarjobb.. det tar så mycket kraft och energi av mig, som jag behöver lägga på skolan. Jag har så mycket jag måste klara...
Vart jag ska vara i sommar är ju en annan funderare som gnager min mage. Om jag är i Karlstad, kommer jag vara ensam då? Kommer jag jobba och inte ha någon att komma hem till, ingen att umgås med över huvudtaget eftersom INGEN jag känner kommer vara i stan?  Ska jag vara i Karlskoga och bo hemma??
Ska jag läsa sommarkursen som jag blev antagen till förra året, men inte vågade läsa eftersom jag då skulle skickas ut någonstans i Europa på ett projekt i 3 (!) dagar?
Ska jag söka till sommardesignkontoren? Om jag gör det och blir antagen, kommer jag då våga hamna sjukt långt hemifrån i en stad där jag inte känner en kotte och där jag kommer vara helt själv??? Där det inte tar en timme hem till familjen, utan snarare 5-6 timmar?

Jag VILL VILL VILL så otroligt mycket! Och jag hatar att jag begränsar mig själv i vissa lägen... eller att panikångesten begränsar mig.
Jag blir så ledsen. Varför kan inte allt bara vara som det var innan???!! Innan den här gnagande känslan, även kallad LEDSENKLUMPEN ständigt finns i min mage? Visst, det känns verkligen kanon att den är väldigt mycket mindre nu än den har varit... men varför i helvete kan den inte försvinna helt?! 

Två år. Två år av mitt liv, som jag aldrig, aldrig, aldrig kommer att få tillbaka igen, har den där jäkla panikångesten tagit ifrån mig. Och den verkar ju inte vara klar än heller. 
Det är helt sjukt att tänka tillbaka på hur det har varit. Hur jag inte vågade göra NÅGONTING, och då överdriver jag inte. Ja, som sagt var. Jag har kommit långt. Men jag vill vara tillbaka HELT och det NUUUU! 
Suck.