Ja, jävlar.
Jag mår så fantastiskt jävla dåligt.
Så. Då var det sagt.
Det är ju tur att mitt inlägg tidigare idag är så jävla positivt.
Men då var jag i och för sig positiv. Solen sken, vilken den i och för sig gör fortfarande... Men det finns fan ingenting som är roligt. Jag har tappat det där som håller mig flytande, ja till och med levande. Jag greppar efter halmstrån, men slinter hela tiden och de glider mig ur händerna.
Jag skrev att jag mådde bra. För det gjorde jag. Men så fort jag säger eller skriver det, så kommer det tillbaka och biter mig i arslet på en gång. Kul. Verkligen.
Och när jag vaknar så ligger jag återigen där på botten i den långa, djupa brunnen och kravlar. Försöker klättra uppåt, men halkar ständigt ner. Två steg fram och ett tillbaka, hela tiden. Fingrarna blöder och knäna likaså. Förbannade djupa hål. Jag kämpar och hoppas och tror, samtidigt som paniken och ångesten äter upp mig inifrån.
Men som tur är finns det ljusglimtar, för det där djupa hålet har fönster där jag kan krypa ihop en stund. Dingla med benen och le. Andas och slappna av. Men jag måste akta mig noga så jag inte ramlar ner.
När jag kikar upp ur hålet så blir jag bländad av en sol som strålar så starkt. Jag ser en klarblå himmel och små fina rosa blommor nickar över kanten och kikar ner på mig. Jag undrar hur det ser ut där uppe och när jag ska nå dit. Jag undrar om det är så bra där uppe som jag tror?
Later.
Så. Då var det sagt.
Det är ju tur att mitt inlägg tidigare idag är så jävla positivt.
Men då var jag i och för sig positiv. Solen sken, vilken den i och för sig gör fortfarande... Men det finns fan ingenting som är roligt. Jag har tappat det där som håller mig flytande, ja till och med levande. Jag greppar efter halmstrån, men slinter hela tiden och de glider mig ur händerna.
Jag skrev att jag mådde bra. För det gjorde jag. Men så fort jag säger eller skriver det, så kommer det tillbaka och biter mig i arslet på en gång. Kul. Verkligen.
Och när jag vaknar så ligger jag återigen där på botten i den långa, djupa brunnen och kravlar. Försöker klättra uppåt, men halkar ständigt ner. Två steg fram och ett tillbaka, hela tiden. Fingrarna blöder och knäna likaså. Förbannade djupa hål. Jag kämpar och hoppas och tror, samtidigt som paniken och ångesten äter upp mig inifrån.
Men som tur är finns det ljusglimtar, för det där djupa hålet har fönster där jag kan krypa ihop en stund. Dingla med benen och le. Andas och slappna av. Men jag måste akta mig noga så jag inte ramlar ner.
När jag kikar upp ur hålet så blir jag bländad av en sol som strålar så starkt. Jag ser en klarblå himmel och små fina rosa blommor nickar över kanten och kikar ner på mig. Jag undrar hur det ser ut där uppe och när jag ska nå dit. Jag undrar om det är så bra där uppe som jag tror?
Later.
Kommentarer
Trackback