welcome to my life

Japp.
Ikväll kom orden som jag väntat på.
Orden som gjorde att bägaren rann över och som fick mig att börja gråta.
Det var ganska väntat om man säger så.
Kanske inte att det skulle bli just ikväll, men att det skulle ske inom de nämsta dagarna.

Jag verkligen hatar att känna och må såhär.
Och jag blir så irriterad på att jag inte får fram orden som jag vill säga....
Om jag ändå bara kunde.
Fast jag tror egentligen inte att det spelar någon roll.
Kanske är det därför som jag håller inne med dem.
Det kanske är därför som jag tar skiten när den kommer, utan att säga något tillbaka.
Istället blundar jag hårt, knyter min hand i fickan och försöker andas fast hjärtat värker...

Jag har liksom slutat försöka vara som det förväntas av mig, för det duger i alla fall aldrig.
Då kan jag ju lika gärna vara mig själv och inte duga.
För då mår jag i alla fall bra när jag inte är i närheten av snölyktan.

Jag försöker vara stark och hålla ut.
Men jag känner att det inte går mycket länge till...


- min knutna hand i fickan -



Later, I guess...