welcome to my life

Det gick ju så bra.
Helgen var ju så bra.
Och helt plötsligt så kommer de där jobbiga känslorna över mig igen och jag orkar ingenting. ...
Jag orkar inte ta tag i alla måsten.
Oron och ångesten gnager i mig och det känns som att jag faller samman om jag inte lägger mig under täcket.

6 veckor kvar.
6 veckor tills jag har något att kalla mitt.
Det är bara att hålla ut. Att hålla näsan över ytan tills det vänder. Och försöka andas.

Jag har så höga krav på mig själv och prestationsångesten står mig upp i halsen.
Dessutom går det inte alls bra med mitt företag för tillfället.
Men jag orkar inte ta tag i något och göra något åt alla saker som gnager mig.
Jag blundar istället och låtsas att de inte finns. Vilket faktiskt kan vara det dummaste man kan göra....
Helvete.

Nu lägger jag mig och vilar till Vännernas skratt en stund.
Sen ska jag göra en stor bunke med chokladbollsmet. Ta fram en sked. Sätta mig framför en bra film. Och bara skita i allt. I oron. I magen. I ångesten. Ja. ALLT.

Varför kan jag bara inte få kunna allt? Helst innan jag redan ska lära mig det. Varför?
Jag vill så mycket. Men min ork och tid tryter....
Dessutom är det inte bara arbetsrelaterat som denna prestationsångest visar sig längre. Den har även börjat dyka upp på alla plan i livet. Till och med vad gäller träningen så finns den där och tär på mig. Till och med på träningen som jag trodde var utanför riskzonen... Helvete. Igen.

Ahja.
Nu: Vänner. Sen: Chokladbollar och film. Söndag it is!



Later.